Vapen kan omhändertas av medicinska skäl – utan motivering

I Sverige ställs det höga krav på den som vill inneha skjutvapen för jakt eller för sportskytte. Utöver att personen ska vara laglydig och redbar så måste personen också vara medicinskt lämplig att inneha vapen. Förfarandet då någon som innehar skjutvapen får dessa omhändertagna eller återkallade av medicinska skäl är idag emellertid rättsosäkert.

Vissa omständigheter som leder till att en person av Polismyndigheten anses vara olämplig att inneha vapen ter sig nog som ganska intuitiva för gemene man. Att personer som har begått våldsbrott av olika slag, eller kanske brottslighet som i sig innefattade användandet av skjutvapen, inte bedöms som lämpliga att inneha skjutvapen tycker nog de flesta är helt rätt och rimligt. Det finns också annan brottslighet som kanske inte uppvisar samma logiska koppling till vapen, som ändå kan leda till att en person inte anses lämplig som innehavare av skjutvapen. Exempelvis kan upprepade trafikförseelser läggas till grund för ett omhändertagande av någons vapen, och i slutändan också återkallelse av någons vapentillstånd. Även ekonomisk brottslighet kan leda till att en vapeninnehavare blir av med sina vapen. Brottslighet i stort, och inte bara brott som innefattar våld, hot eller vapen, kan således leda till att en person anses olämplig att inneha vapen.

Anmälan om olämplighet av medicinska skäl

En annan omständighet som kan leda till att Polismyndigheten kan bedöma att en person ska anses olämplig att inneha vapen är medicinska skäl. Av vapenlagen framgår att en läkare är skyldig att anmäla till Polismyndigheten om läkaren bedömer att en patient av medicinska orsaker inte är lämplig att inneha skjutvapen. Exemplen på sådana medicinska skäl är många; en person som har ett pågående missbruk av substanser kan anses olämplig, och likaså en person som har drabbats av psykisk ohälsa. En person som har genomgått ett kirurgiskt ingrepp som innebär en tillfällig nedsatt kognitiv förmåga kan också av läkare för tillfället bedömas som olämplig att inneha skjutvapen, även om personen kan förväntas återhämta sig. Ofta sker emellertid läkares anmälan på grund av missförstånd, då läkaren missbedömt en persons hälsotillstånd, och utan att någon faktisk anledning föreligger. Då börjar en karusell av myndighetsbeslut som är omöjliga att bemöta, som alltså kan drabba en vapeninnehavare som är fullt frisk och även i övrigt helt lämplig  att inneha vapen. 

En bristfällig anmälningsblankett

Anmälan om olämplighet att inneha skjutvapen av medicinska skäl görs normalt sett av läkaren på en blankett som har tagits fram av Socialstyrelsen. Blanketten är utformad på så vis att läkaren utöver att fylla i vilken person anmälan avser ska underteckna ett påstående som lyder ”Jag bedömer att patienten av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen.” Anmälan preciserar alltså i regel inte vilka medicinska skäl som föreligger för anmälan.

Vad lagen säger och hur det fungerar i praktiken

Av 32 § förvaltningslagen framgår att ett myndighetsbeslut som kan antas påverka någon på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla en beskrivning av vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.

När Polismyndigheten beslutar att omhänderta någons vapen eller att återkalla någons tillstånd att ha vapen är det ett exempel på ett myndighetsbeslut som ska motiveras. När Polismyndigheten fattar ett sådant beslut på grund av brottslighet innehåller beslutet i regel åtminstone en kort beskrivning av skälen bakom beslutet.

När ett beslut om omhändertagande av vapen, eller om återkallelse av tillstånd att inneha vapen fattats räcker det idag emellertid med att Polismyndigheten motiverar sitt beslut med att en läkaranmälan avseende olämplighet har inkommit till Polismyndigheten. Detta skapar en moment 22-situation i dess rätta bemärkelse. Alla som är bekanta med Joseph Hellers klassiska krigsroman från 1961 känner till paradoxen som namngivit boken; enligt bestämmelsen moment 22 kan endast den som är galen bli frikallad från krigstjänst, men en ansökan om sådan frikallelse antas bero på att man är livrädd för att dö i krig, vilket är ett sundhetstecken, och alltså kan sökanden inte vara galen! På samma vis kan Polismyndigheten alltså motivera ett beslut om omhändertagande av någons vapen med att en anmälan om olämplighet inkommit från en läkare, och beslutet grundar sig i sin tur på läkarens beslut att anmäla att hen anser att någon är olämplig att inneha vapen. Det sistnämnda beslutet, alltså läkarens anmälan, är inte ett sådant myndighetsbeslut som måste motiveras, medan Polismyndighetens beslut om att omhänderta någons skjutvapen är ett sådant beslut som enligt förvaltningslagen ska motiveras.

Motiveringen av ett beslut om vapenomhändertagande av medicinska skäl blir då ofta defacto att “Polismyndigheten har tagit beslut för att en läkare har tagit ett beslut” – på så vis har det perfekta cirkelresonemanget skapats.

Precis som situationen i boken Moment 22 kan detta cirkelresonemang te sig komiskt. Verkningarna av det är dock inte lika komiska. I praktiken innebär det att en person kan bli av med sina jakt- eller sportskyttevapen utan att själv få en förklaring till varför beslut om omhändertagande av vapnen har skett. Detta innebär vidare att myndighetsutövningen i sådana fall blir rättsosäker, då beslutet är mycket svårt att bestrida.

Överklaganden utan reell möjlighet att bemöta beslutet

De flesta myndighetsbeslut i Sverige kan överklagas, och detta gäller även Polismyndighetens beslut om omhändertagande av vapen, eller om återkallelse av tillstånd att inneha vapen. När ett beslut som rör vapeninnehav överklagas så tas ärendet upp till prövning av en förvaltningsdomstol – det är de domstolar som dömer i mål som rör förvaltningsrätt i Sverige, alltså dömer de i ärenden som typiskt sett har en privatperson eller företag som ena parten, och staten i form av någon myndighet i den andra.

Om en person som har fått sina vapen omhädertagna på grund av en sådan anmälan från läkare som har beskrivits ovan nu vill överklaga beslutet, så är det möjligt att göra. Problemet är bara det, att det inte finns några grunder för omhändertagandet att bemöta. Polismyndighetens beslut innehåller som vi konstaterat endast en motivering av typen “vi har tagit ett beslut för att en läkare har tagit ett beslut”. Ett sådant beslut saknar fakta som går att bemöta – eftersom läkaranmälan inte beskriver vad som ligger bakom anmälan, har inte den enskilde som drabbats av beslutet någon rimlig chans att bemöta det.

Sammantaget är det alltså ofta omöjligt för en privatperson som blivit av med sina vapen på grund av en läkaranmälan att försvara sig mot beslutet. Resultatet blir ofta att personen inte får tillbaka sina vapen, utan får resignera mot ett beslut som är omöjligt att bemöta. I vissa fall loser sig situationen genom att en läkare kan skriva ett nytt utlåtande, som intygar att personen ifråga inte längre kan anses olämplig att inneha vapen. Då har emellertid ofta lång tid gått sedan personen som utsattes för den första läkaranmälan blev av med sina vapen, och jaktsäsonger har passerat.

Ibland behövs inte läkaranmälan för att omhändertagande ska beslutas

Det är inte bara vid läkaranmälan som Polismyndigheten kan besluta om att ett vapeninnehav är olämpligt av medicinska skäl. Det förekommer att Polisen tar ett beslut om omhändertagande av vapen bara på grund av anonyma anmälningar från privatpersoner. I sådana fall kan alltså en vapeninnehavarae bli av med sina vapen exempelvis för att någon som ogillar personen i ett telefonsamtal eller ett mejl till Polisen falskeligen har angett att personen är våldsam eller har alkoholproblem. Polisen fattar i sådana fall ofta beslut om att omhänderta vapnen, även om anmälan egentligen helt saknar bevisvärde, utan bara är en utsaga som inte kan bevisas.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis kan konstateras att den vapenlagstiftning som är rådande i Sverige medger att vapen omhändertas av medicinska skäl. Ofta är detta naturligtvis något bra, då det finns medicinska tillstånd som gör en person tillfälligt eller permanent olämplig som innehavare av skjutvapen. Ingen vill ha ett samhälle där inte vapeninnehavare följs upp och har bedömts som skötsamma och ansvarsfulla individer, och inte heller ett samhälle där exempelvis den som lider av allvarlig psykisk sjukdom har fri tillgång till skjutvapen. Samtidigt händer det allt för ofta att personer som inte har några verkliga medicinska hinder för vapeninnehav blir av med sina vapen på grund av att en läkare har gjort en missbedömning i samband med ett möte med en patient. Eftersom läkaranmälan i regel inte innehåller någon motivering blir det i det närmaste omöjligt för den drabbade jägaren eller sportskytten att bemöta beslutet, och ett överklagande blir av samma skäl mycket svårt att vinna framgång med. Rent juridiskt har inte heller Polismyndigheten gjort något fel när de motiverar sitt beslut med att de fått in en läkaranmälan. Det stora problemet ligger istället i att det idag inte finns några krav på att nämnda läkaranmälan ska innehålla en tydlig motivering och beskrivning av de medicinska skäl som ligger till grund för läkaranmälan. Så länge några sådana krav inte finns, så riskerar personer som är fullt friska att bli av med sina vapen, och med vad som ofta är deras främsta fritidsintresse, bara för att en läkare missförstått dem vid ett vårdmöte. En sådan ordning är rättsosäker, och passar in illa i en modern rättsstat. 

Vill du veta mer om kraven för att inneha vapenlicens, eller få juridisk hjälp med ett ärende som rör återkallelse eller omhändertagande av vapen? Läs mer här.